Få subkulturer de senaste åren har rört upp så mycket känslor som emokulturen. I Mexiko förekom för några år sedan ”emo-bashings”, alltså regelrätt misshandel av emosar. Det finns många teorier om bakgrunden till detta. En är att emosar, framför allt manliga sådana, utmanar den traditionella mexikanska machokulturen med sin androgyna stil, med mycket smink och färgat hår. En annan teori är att punkarna anser att emosarna snott deras stil, och att de därför ger sig på dem. En tredje, lite mer prosaisk teori, är att emosar är unga och försvarslösa, och därför ett enkelt byte för dem som gillar att slåss och dessutom vill vinna slagsmålen. Även i andra länder provocerar emosarna, och det har antagligen att göra med samma faktorer som används för att förklara emo-bashingarna i Mexiko.
Emo förknippas idag framför allt med en stil, men termen syftade från början på den mer känslofyllda, emotionella, variant av hardcore som spelades av band som Far och Texas is the Reason. Band som kopplas till dagens emoscen är framför allt tyska Tokio Hotel och amerikanska My Chemical Romance. Det sistnämnda bandet har dock uttryckt missnöje med emo-etiketten, och sagt sig ogilla de band de därmed kopplas samman med. MCR nämner istället band som Queen, Black Flag, The Cure, The Smiths/Morrisey och Smashing Pumpkins som influenser, och i en intervju med några skånska emosar i Sydsvenskan nämns bandnamn som Bullet For My Valentine, Takida och Slipknot.
I Sverige förväxlas emosar ofta med pandor, en subkultur som förde Broder Daniel, och i viss mån bandets basist Håkan Hellström, till ära och berömmelse. Precis som emosarna hade pandorna ofta tuperat hår och mycket kajal, men emosarna lägger ofta till slingor i exempelvis rosa där pandorna nöjde sig med att färga håret svart, emosarna har betydligt oftare piercings och gillar till skillnad från pandorna nitar samt färgkombinationen rött, svart och vitt.